Och nu har åren gått och Rosa blivit så stor att hon börjat skolan, men att jag sku hämta henne har aldrig kommit på tals. största orsaken är mitt boende i Jakobstad,dessutom e Rosa på eftis, så tanterna på eftis skickar hem henne en viss tid då di vet att någondera av föräldrarna e hemma. Många drömmar har man, men alla går inte i uppfyllelse!
Men det som jag egentligen tänker på när jag talar om minnen, e min Farmor.
Kommer dock int ihåg så jätte myki om henne, men hon var en person som jag tyckte väldigt mycket om. Kommer forfarande ihåg var hon hade sin godiagömma, uppe på en hylla i garderoben som man aldri nådde till men som man med hjälp av en stol kunde sträcka sig upp för få tag på sötsakerna. en annan sak som jag kommer ihåg är en hög med vykortkort som vi ofta brukade titta på tillsammans, hon förvarade dem i en gammal brödpåse fastknyten med en gummisnodd i klädskåpet i hennes sovrum. och där är de fortfarande.
Det var roligt att sitta å lyssna på hennes berättelser om "tzorona" om hur de "dansade" bakom den gamla garaget bakom farmors hus. det var alltid lika intressant, satt där med öppna öron och lyssnade intensivt på vad hon berätta.
Som liten tyckte jag att farmor hade godare knäckebröd än mamma fast båda hade koulunäkki, orsaken var att farmor använde äkta smör medan mamma använde Enilett, men de tänkte jag aldrig på!:P Farmor lär också ha varit väldigt envis, likaså farfar, så man vet ju varifrån man har ärvt sin envishet - äpplet faller inte långt från trädet, som man brukar säga!:P
Senast idag var jag med Rosa inne i farmors hus och tittade omkring. Även om farmor dog för snart 4 år se, så lever minnen fortfarande kvar, och allting i huset såg stortsett ut som de var då hon fortfarande levde.
Jag gick omkring med Rosa och visade henne runt, kollade också igenom en gammal byrå ifall man skulle hitta något intressant, och minsann de gjorde man. Inne i ett av byrålådorna hittade jag farmors gamla Bibel, i mycket bra skick. På första blanka sidan hade hon antecknat in alla sina söners namn och födelsedatum. Hittade också de gamla vykorten på deras vakiopaikka i klädskåpte och jag visade dem för Rosa. Vi fortsatte att kolla runt en liten stund innan vi for in och äta. Jag tog med mig farmora Bibel och frågade Pappa om jag får den, och det fick ja.
In i en Psalmbok hittade jag en liten lapp där farmor skrivit ner olika Bibelverser, överst på lappen hade hon skrivit: " Måtto - Han bevarar"
Några av dem var:
Filip 4:7
Då skall Guds frid, som övergår allt förstånd,
bevara era hjärtan och era tankar i Kristus Jesus.
1 Petr 1:5
Med Guds makt blir ni genom tron bevarade till
den frälsning som finns beredd och skall uppenbaras i den sista tiden.
Rom. 8:35-39
Vem kan skilja oss från Kristi kärlek? Nöd eller ångest, förföljelse eller hunger, nakenhet, fara eller svärd?
Det står ju skrivet: För din skull dödas vi hela dagen, vi räknas som slaktfår.
Men i allt detta vinner vi en överväldigande seger genom honom som har älskat oss.
Ty jag är viss om att varken död eller liv, varken änglar eller furstar, varken något som nu är eller något som skall komma, varken makter, höjd eller djup eller något annat skapat skall kunna skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus, vår Herre.
Lite längre ner hade hon skrivit "Måtto - Håll fast"
Några av bibelverserna var:
Hebr. 3:6
Men Kristus är betrodd som Son att råda över Guds hus,
och hans hus är vi, när vi håller fast vid vår frimodighet och vårt
hopp dom vi berömmer oss av.
Hebr.10:19-23
Bröder, i kraft av Jesu blod kan vi nu frimodigt gå in i det allra heligaste
på den nya och levande väg som han har öppnat för oss genom förlåten, det vill säga sitt kött.
Vi har en stor präst över Guds hus. Låt oss därför med uppriktigt hjärta gå fram i full trosvisshet, med ett hjärta som är renat från ett ont samvete och med en kropp som är badad i rent vatten. Låt oss orubbligt hålla fast vid hoppets bekännelse, ty den som har gett oss löftet är trofast.
Det som jag, lite nu som då, är besviken över är att Farmor dog innan jag kom till tro. Och att jag på såvis aldrig från henne kan få stöd i min tro, då jag int får det hemifrån. Jag är glad att jag åtminståne fått veta att hon var djup troende och ville följa Gud. Men synd är det att tron som präglade hennes vardag, inte gick vidare till hennes söner. Om min farmor fortfarande skulle vara vid liv skulle jag säkert ofta tillbringa min tid hos henne och diskutera om trosfrågor och söka stöd hos henne i min tro då ingen annan i min släkt kan ge mig det.
~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~
En av mina vänner har en stark band till sin farmor trots distansen mellan dem som gör att int kan träffas så ofta. Det är inte varje dag min kompis kan åka hem till sin farmor och besöka henne, men båda har de gemensa, att de delar samma tro och det är det som gör att bandet mellan dem är så stark. Jag är väldigt glad att vännen har en så bra förhållande och band med sin farmor, att vännen åtminstone någon i sin släkt som den kan vända sig till som förstår och delar samma tro.
~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~
Korset som jag har burit på mig sen jag blev konfirmerad, är farmors och farfars förlovningsringar som de lät smälta och gjuta till två kors. Min farbor fick den ena och pappa den andra, och nu har pappa givit den till mig. Förutom att korset är symbol för en kristen så har den också en viss speciell betydelse för mig, i och med att det en gång har varit farmors eller farfars förlovningsring. Jag vill att mitt kors skall vara något som går vidare, till mina kommande barn och deras barn som ett minne av farmor.
I dagens ÖB fanns de en gruppfotp från krigstiden, av Påras krigslottor där en ung Svea Nyqvist (eller dåvarande Finnilä) poserar i sin lottadräkt bland andra krigslottor från påras. Det var en trevlig överraskning, och naturligtvis klippte vi ut bilden och sparade den.
Man har kanske int alltid tänkt så mycket hur ens far - eller morföräldrar har betytt för en och vilka saker som gjort att minnen från när man var liten och vistades hos farmor och farfar eller hos mormor och morfar gjorde att de fortfarande finns kvar hos en. Men ibland borde man kanske tänka tillbaka och memorera allt det roliga man fick vara med om med far -och morföräldrarna, minnen som är värt att komma ihåg.
Många betydelsefulla människor i vår närhet dör mot vår vilja - men minnerna av dem lever kvar förevigt, ta väl hand om dem!
Guds nåd!


