Otrevlig överraskning

I flera veckors tid har jag märkt att det luktat konstigt i vårt kök, tänkte först att det var matrester som har fastnat i kökslavoarens avloppsrör men efter att ha kontrollerat läget kunde  jag konstatera att röret var rent och att någon suspekt lukt omöjligen kunde framkomma ur den. Vart efter tiden förfölt fortsatte jag mitt sniffande för lukten ville inte ge med sig. Så småningom ledde lukten mig till vårt köksskåp, eftersom varje gång vi öppnade skåpdörrarna möttes vi av ett förfärlig lukt. Jag kollade igenom allt som fanns, allt hade bra datum och såg bra ut - inga tecken på förruttnelse. Dock hittade jag ett öppnat paket med taco chells och drog mina slutsatser att att det måste vara den som luktar eftersom tacos avger en speciell doft då det är gjord på majs.

Ända tills idag hade jag gått i den tron att det var tacosen som luktade, men då jag än en gång sniffade i paketet så började jag tvivla. När jag kollade noggrannare i skåpet såg jag på den högsta hyllan två plastpåsar tillhörande olika föreningar som vi är aktiva i. drog fram en pall och steg upp för att titta, ju högre jag kom desto värre blev stanken.

Lyfte på den första påsen som såg helt bra ut, när jag lyfte på den andra påsen blev lukten obeskrivlig och jag såg en brun sörja i påsens botten.

När jag tog ner den på golvet och öppnade den trodde jag att jag skulle spy av både synen och stanken. Den bruna sörjan var, något som en gång i tiden varit lök, nu var äcklig rutten löksoppa - usch, fy, blä. 

Packar in alllting in i x antal påsar och sedan snabbt ut med patrasket. På med vinylhandskarna och spraya tvättmedel i köksskåpet där plastpåsen hade legat och läckt och torka av med engångstrasor och öppna köksfönstret för att vädra ut lukten!

SÅ, var mysterit med den konstiga lukten löst! Men härefter kollar jag igenom alla påsar noggrannare och ser till att inte något som ruttnar snabbt blir gömd och glömd.

En vecka bakom, flera framför

Nåja, har första arbetsveckan bakom mig och armen var sammarbetsvillig, även om den sporadiskt gjorde sig påmind. Jag kan jobba på normalt utan några som helst problem, så när som på då jag skall sträcka mig efter något och armen inte går att få helt rak.

--------------------

I helgen var min syster med familj på besök ti storstan.
På fredagen under tiden jag var på jobbet, besökte de National museet och gjorde lite shoping på stan. Mot kvällen, då jag slagit följe med sällskapet, gick vi alla på en hungermättande middag till Santa Fé -gottigott!!
Huvudpunkten på agendan var ett besök till Flamingo badinrättning, med en massa roliga rutchbanor. Jodå, nog måste jag också få ta led av nöjet och testa rutchbanonra, med eller utan gummiring och oj vad det var roligt! Så nog kan man säga att armen var i gott skick om den klarade av alla belastningar! :)

Syster med följe åkte hem i morse och kvar lämnar jag ensam på Manskun. Stillade mitt hunger med en smaskig pizza och skall så småningom gå och bädda upp bäddsoffan i Hannas rum åt hennes vänner som kommer och sova över hos oss efter att de har återvänt hem från NOSA-konferensen.

Bis vieder!

Vardagen kallar

Sitter hemma och tar in det sista av min kväll av sjukledigheten. Tiden har gått snabbt, när jag fick veta hur länge jag skulle vara borta var jag smått fundersam på hur jag skulle få tiden att gå. Men utan att veta om det har nu dessa veckor gått förbi i ett huj och i morgon blir det att återvända tillbaka till jobbet.

Någon sa till mig; Kanske finns det en mening med att detta skulle hända!?

Jag började fundera på det själv, kanske det var meningen att jag skulle skada mig så svårt att jag skulle tvingas att vara borta från jobbet för en längre tid, att jag behövde all den lediga tid och vila som den långa sjukledigheten innebar.

Hur jag än har funderat på det så har jag inte kommit under fund med varför jag tilldelats denna möjlighet till vila och möjlighet att göra det jag vill (och kan!) 

Under min sjukledighet har jag varit mycket hemma och på så sätt få möjligheten att umgås med Hanna på ett sätt vi inte kunnat då jag är på jobb. Dessa stunder vi har haft tillsammans hemma har varit roligt och många bra diskussioner har ägt rum - dagtid då vi båda varit hemma, och inte nattetid, som vi brukar i vanliga fall!:P

Nu blir det att återvända till jobbet och verkligheten, första veckan kommer högst antagligen att gå segt, men nog kommer jag väl upp i farten så småningom. Dessutom får jag börja förbereda mig för de nattliga diskussionerna med H. nu när jag inte längre är hemma dagtid.

Ps 23:2 Han låter mig vila på gröna ängar, han för mig till vatten där jag finner ro.

Vattenavbrott

Vi har många gånger på jobbet fått vara med om vattenavbrott. Vissa gånger har det kommit utan något som helst förvarning, vi var altså helt oförberedda på det kommande, så när vattnet väl tog slut, kunde vi inte heller slutflöra vårt pågående jobb. 
Maten till middagen kunde jag nätt och väl tillreda, eftersom det, till min stora lycka, inte var något som krävde SÅ mycket vatten.
De påföljande gångerna blev vi dock förvarnade i tid, och kunde därför samla på oss vatten i hinkar och kastruller.
Att uträtta sina mänskliga behov vid dessa tidpunkter, då sanitetsutrymmen onekligen inte kan fungera utan vatten, var en annan femma, men dock inte omöjligt.

Eftersom det har varit diverse renoveringar av vissa lägenheter i vårt hus, har vi inte heller blivit skonade från att ,några gånger, var vattenlösa några timmar. 
Vi har dock blivit förvarande så vi har kunnat förse oss med vatten som vi lagt i kannor i vårt kyslkåp kvällen före.
En gång hade jag desvärre helt glömt bort att det skulle vara vattenabrott, så när jag vaknade på morgonen hann jag bli förfärad då jag trodde att jag inte hade något vatten till kaffet, blev dock lättad efter att ha kikat in i vår kyl och sett att en vänlig själ satt in vatten i kannor åt mig - frukost utan kaffe skulle vara en katastrof, om inte för mig, så för Hanna!

Alra senast i situationer som dessa lär man märka hur beroende man är av H2O.
Till matlagning, tll kroppslig hygien osv. När man väl är utan det, så känner man sig hjälplös och oförmögen att kunna göra någonting. Så får man snällt vänta till ett visst klockslag då man vet att vattnet sätts på igen - Joy, man kan börja leva igen! :P
(detta skriver jag i basis på att ja under min sjukledihet varit hemma då dessa fenomen inträffat!)

Körhelg och Sydafrika-inspirerad

Föregående helg spenderades tillsammans med Noisen vid Soltorp i Borgå. 

Sångövning var det som, givetvis, stod högst på vår agenda och som utgjorde en stor del av vårt program. Årsmöte, med allt vad det innebär, hade vi också, vissa stannade kvar i sina poster medan nya tillkom.

Förutom att få sjunga, så var det en sak som gjorde mig särksillt intresserad och inspirerad, körens projekt: His Masters Noise goes South Africa 2013.

Hade nog läst i ett av min många mail som jag fått körens ordförade, om att kören kommer att göra en resa till Sydafrika hösten 2013, men just då för stunden kändes det inte så jätte lockande.

Men under körhelgen hade vi en Sydafrika kväll där projektet presenterades mera noggrant, det fick mitt intresse för projektet att accelerera. En karta visades upp på de olika ställen det var planerat att vi skall besöka, resans längd skulle bli  ungefär 2-3 veckor långt. 

Vi blev indelade i olika planeringsgrupper, beroende på vad som intresserade en, där vi skulle brainstorma fram ideér om hur vi skall samla in pengar på olika sätt. 

ideérna var många och det var roligt att se alla (de 25 som var där!) vara så ivriga för resan. Projektet var ett hett diskussionsämne undet kvällstéet och för resten av körhelgen.

Samma kväll tittade vi på filem Invictus som handlade om Sydafrika och tiden då Nelson Mandela kom till makten och ville att vit -och mörkhyade skulle bli ett enat folk. Filmen var jätte bra och fin på sitt sätt, en film jag varmt rekomenderar. Filmen fick mig att bli mer inspirerad!

Körhelgen avslutades med en mini-konsert på en Gudstjänt vid Missionskyrkan i Borgå, där en stor del av gudstjänstbesörna var afrikaner. Förutom vi, så hade afrikanerna också en egen kör som framförde sånger på deras modersmål. Så mycket glädje och liv det fanns i deras uppträdande, det var svårt att inte sjäv ryckas med och börja klappa i händerna och dansa med - Det var en Gudstjänst jag sällan glömmer. 

Denna upplevesle med de sjungande och dansande afrikanerna fick mitt intresse för Sydafrika att accelerera ännu mera!

2013 blir ett oförglömligt år!