Med ojämna mellanrum och ovälkommet dyker en och samma tanke upp i mitt sinne, en tanke som egentligen inte borde finnas där och som är obefogad, men som ändå knackar på oförvarnat.
Denna tanke har troligtvis sin bas långt inrotat i missunnsamhet.
Har troligtvis allt sedan min tid som kockstuderande kännt mig mer mindervärdig än mina jämnåriga kompisar, detta på grund av mitt yrkesval och att jag valt en annan väg till skillnad från dom andra.
Ofta upplever jag att min "ställning" bland mina vänner inte når lika högt som dom, att de har en högre status för att de har gått i gymnasium och tagit studenten och nu studerar på respektive universitet och högskolor - Jag för min del for direkt ut i arbetslivet efter min examen, och där har jag hållit mig sedan dess.
Speciellt har jag märkt att detta fenomen har en stor betydelse här i trakten. Speciellt i de kretsarna som jag rör mig i så är många högt utbildade och må medges att jag i deras sällskap inte alltid känner mig varken smart eller likvärdig. IQ-nivån i min sällskapskrets är så hög att inte ens mina 155 centimetrar når dit upp, hur jag än skulle försöka.
Jag blir irriterad på att det ibland skall "skrytas" över skolprestationer, det är väl ingen skillnad vad eller hur man presterar, huvudsaken är väl att man får sin examen, tycker jag!
Att dessutom framhäva, på ett eller annat sätt, att man är smart, är väl inte så nödvändigt, alla vet ju att du är smart oberoende!
som jag nämnde i början så alla dessa känslor om det jag nyss skrivit, roten i missunnsamhet.
Ibland känns det som att man MÅSTE vara smart och MÅSTE vara högt utbildad för att ha något värde, fast saken inte alls ligger till så.
Min mening är inte att skymfa någon, utan jag vill bara skriva av mig det som jag går och funderar på.
Jag må ha betydligt lägre IQ än dom flesta, jag är "bara" en amis som inte har nått högre än till andra grundskolenivå, men jag kan slå mig backen på att jag är kunnig då det kommer till praktisk arbete!
