Förlåtelse

Alla gör vi orätt, mot oss själva, mot vår nästa och mot Gud - inte minst jag själv. Vi är alla syndare och kommer aldrig att bli "helt rena" och fullkomliga, men vi blir alltid förlåtna. Detta visade Gud genom att offra sin egen son på korset.

Det kommer stunder i ens liv då man är arg, besviken eller ledsen, eller alla tre, Någon har kanske sårat en eller kanske sagt något som har sårat, antingen avsiktligen eller oavsiktligen. Om man är en känslig person som jag, så har man nära till gråten, det är det ända och det mest konkreta sätt jag vet att få utlopp för mina känslor på, jag kan gråta som ett litet barn och efteråt känns allt bättre. Ibland behöver jag prata med någon om det jag bär på så att "proppen lossnar" och jag får gråta ut.
Men trots att jag fått fälla mina tårar och talat ut, så finns ändå en känsla av sorg kvar, sorgen man känner då man blivit sårad, det går inte över på en blinkning, det krävs lite tid och eventuellt att man diskuterar och reder ut saken med den som har sårat en. 

I detta fall vet jag att det var oavsiktligen och att personen inte skulle göra en fluga förnär, men när det handlar och kärlek och känslor så är man, eller jag, extremt utsatt och sårbar. 

Även om jag är ledsen, fylld av besvikelse eller arg, så är det ingen vits att ge tillbaka eller låta motparten smaka på sin egen medicin, det ända man kan och MÅSTE göra är att förlåta, hur svårt och motstrevigt det än känns just i den stunden.

Vi gör alla orätt, men vi är välsignade med en förlåtande Gud som vill oss alla väl.
Han vill att vi ska förlåta våra medmänniskor så som han har förlåtit oss.

Det gäller bara att ödmujka sig, ta sig i nackskinnet och skrida från ord till Handling.

Ty om ni förlåter människorna deras överträdelser, skall er himmelske Fader också förlåta er.

(Matt 6:14)