Mellanrapport från sjukstugan

Drygt 2½ vecka har gått sedan min ödesdigra olycka. Fram tills nu har jag gått omkring med armen i mitella och allt jag gjort, vanlig vardagsbestyr, har jag gjort med en hand. Som tur är det vänstra handen som är bruten, vilket lättar på saken en aning.

I sådana situationer får man faktist en konkret insikt av behovet av två friska armar och jag fick snabbt inse hur beroende man är av sina lemmar, särskillt händer. Att vara enhändig har varit en stor utmaning och små saker, som att sätta håret upp i en knut eller hästsvans, har hittills varit omöjligt för mig. Men sedan förra veckan, med envishet och stark vilja så har jag  själv börjat kunna sätta upp mitt hår, även om det tar ont och armen är styv som bara den.

Igår var det dags för den första läkarbesöket efter operationen. Rötgenbilderna såg bra ut och visade en armbåge vars ben som håller på att växa ihop fint och op-såret såg, enligt läkaren ut, på bästa vis, stygnen är även borttagna sedan en vecka tillbaka. Ett besök hos fyssen utgjorde att jag inte längre behöver träna min arm med de övningar jag fick då jag skrevs ut, funktionen i min arm är bra såhär långt, det ända jag behöver jobba på är att böja och sträcka ut min arm, i detta skede får jag armen böjt ganska bra, medan att få den rak utsträckt är desto svårare.

Under besöket blev jag av med min mitella vilket gör att jag får använda armen mera fritt men dock försiktigt och lätt, maxvikt som jag får bär med armen är 0,5kg, inte mycket altså. Eftersom jag inte har mitellan längre så använder jag min arm mera aktivt än vad jag gjort sedan op, vilket bidrar med att armen protesterar med att göra ont för det minsta jag gör med den, det är bara att bita ihop och keep on going trots smärta, så länge som jag inte använder och belastar den mer än vad den klarar av.

I samband med mitt läkarbesök träffade jag på två kvinnor som var i samma rum som jag under min sjukhusvistelse. Det förvånar mig, att den ena, en äldre kvinna som blivit opererad för samma sak som jag, inte fått helt likadana ordinationer som jag gällande armövning och använding av mitellan, trots samma skada. Den andra kvinnan, mera i min ålder, som hade brutit vristen, var lika glad och munter som då på avd. men har börjat känna av smärtan i foten nu då svullnaden börjat gå ner. Det var en kiva återseende och roligt att få prata med dem hur livet med sina respektive skador framskrider, särskillt roligt var det att få träffa kvinnan med samma armskada som jag, vi kunde lätt diskutera ämnet och jämföra varandras röntgenbilder.

Har dock 3½ vecka kvar av min sjukledighet, det svåra är att få tiden att gå, å andra hållet så njuter jag att få sova så länge jag vill på morgnarna, förutsatt att jag inte har något program. I nästa vecka har jag bokat in en kryssning till vårt grannland i väster, en välkommet avbrott i vardagen.

Annars rullar allting på som vanligt på Manskun! 

När olyckan är framme

Innan jag visste ordet av det hade jag med full fart snubblat över en ramp och med ett högt brak  flugit in i sidan av en träbänk - armbågen före. Smärtan var obeskrivlig, var det bänken eller armen som avgett ljudet av ett brak, eller var det båda? Det kvittar just nu, det ända ja begär är att få en ispåse och burana, oj vad jag önskar att Hanna var här nu, inte bara som vän utan som läkare också!

Nästa dag, trots smärtan och ömheten, åkte jag till jobbet. Jodå, visst går det att jobba med en sjuk arm(i dett skede visste jag inte ännu om att min armbåge var bruten!), det tar bara lite längre tid då jag gör allt med en hand! Men efter att smärtan börjat tillta, min arm blivit styv och svullen och att ha fått fingrarna ersatt med knackkorvar, bestämde jag mig att ta tag i saken, eller armen, och efter jobbet gå till läkaren och kolla upp att jag inte hade fått någon värre skada(!)

Jag hade mina misstankar, men ville ändå inte tro det innan jag fått det svart på vitt, men väl hos läkaren kom beskedet jag fasade för: armbågen var bruten och måste opereras!

Med ena armen i mitella och med en remiss till sjukhus i den andra, gick jag hem och ringde runt till de närmaste och berättat om det som hänt - i morgon blir jag kanske opererad, whish me luck!

Efter att ha väntat i ca 2h på att först träffa läkaren för en operationsbedömning, blev det klart att en operation måste göras. De tog in mig på avd. där jag fick byta om till vackra sjukhuskläder och blev satt i dropp eftersom jag inte fick äta eller dricka något före operationen.

Efter att ha väntat i 1½h blev jag upplyst om att det var dags att rulla iväg till op, nu händer det! Fick vänta i uppvakningen, innan op, längre än väntat eftersom anestesiläkaren fick en keikka till ett annat sjukhus. Då han väl var tillbaka ställdes jag i ordning, blodtrycksmätaren och alla slangar och sladdar på plats, en dos narkosmedel via kanylen och lite gas via en mask, i nästa stund sov jag som ett litet barn och befann mig i John Blund värld.

Största delen av tiden på sjukhuset var jag hög av det starka värkmedicinrena, allt var som i ett töcken, när jag stod upp var det som om hela världen snurrade omkring, nu vet jag hur en knarkare har det i sitt höga tillstånd, inget jag rekomenderar! 

Efersom jag jag opererats kvällen före, hade de för nattssömens skull satt bedsövning i min arm, axeln neråt var helt utan känsel, som ett stycke dött kött - döm min förvåning då jag märkte hur tung en avslappnad och bedövad arm var! Efter ett par dagars sjukhusvistelse högt upp i de blå, sfick jag, tillsammans med en massa papper, äntligen åka hem till kära Manskun, där väntade Hanna, AnnaSofia och Karin och en 6 veckor lång sjukledighet!