Återkommande oförnuft

Med ojämna mellanrum och ovälkommet dyker en och samma tanke upp i mitt sinne, en tanke som egentligen inte borde finnas där och som är obefogad, men som ändå knackar på oförvarnat.
Denna tanke har troligtvis sin bas långt inrotat i missunnsamhet.

Har troligtvis allt sedan min tid som kockstuderande kännt mig mer mindervärdig än mina jämnåriga kompisar, detta på grund av mitt yrkesval och att jag valt en annan väg till skillnad från dom andra.
Ofta upplever jag att min "ställning" bland mina vänner inte når lika högt som dom, att de har en högre status för att de har gått i gymnasium och tagit studenten och nu studerar på respektive universitet och högskolor - Jag för min del for direkt ut i arbetslivet efter min examen, och där har jag hållit mig sedan dess.

Speciellt har jag märkt att detta fenomen har en stor betydelse här i trakten. Speciellt i de kretsarna som jag rör mig i så är många högt utbildade och må medges att jag i deras sällskap inte alltid känner mig varken smart eller likvärdig. IQ-nivån i min sällskapskrets är så hög att inte ens mina 155 centimetrar når dit upp, hur jag än skulle försöka.

Jag blir irriterad på att det ibland skall "skrytas" över skolprestationer, det är väl ingen skillnad vad eller hur man presterar, huvudsaken är väl att man får sin examen, tycker jag!
Att dessutom framhäva, på ett eller annat sätt, att man är smart, är väl inte så nödvändigt, alla vet ju att du är smart oberoende!

som jag nämnde i början så alla dessa känslor om det jag nyss skrivit, roten i missunnsamhet.
Ibland känns det som att man MÅSTE vara smart och MÅSTE vara högt utbildad för att ha något värde, fast saken inte alls ligger till så.

Min mening är inte att skymfa någon, utan jag vill bara skriva av mig det som jag går och funderar på.
Jag må ha betydligt lägre IQ än dom flesta, jag är "bara" en amis som inte har nått högre än till andra grundskolenivå, men jag kan slå mig backen på att jag är kunnig då det kommer till praktisk arbete!

Westlife - Loneliness Knows Me By Name (With Lyrics)

Le Misérable

Jag visste att jag var i rikszonen, min arbetskompis har också haft det

 och hon har därför varit borta från jobbet i några dagar. 

Kände genast igen symtomen då jag satt med min väninna och tittade på film, 

de varnade om att något värre och otrevligare var på intågande.

Så sant! Har fått en oinbjuden gäst i form av förkylning,

sitter nu hemma med hosta och snuva och idkar näsdukshantering.

Har även de senaste nätterna (Inte alla dock!) sovit mer eller mindre dåligt 

vilket har bidgragit med en enorm trötthet.

Dessutom har jag gått omkring med missmod gällande en sak i mitt liv, 

vilket är den bidragande faktoren till mina sömnskulder.

Detta är den perfekta cocktailen till en mindre-kiva dag!

Mixed emotions

De senaste veckorna har känslomässigt varit en berg-och-dalbana.

Jag skulle även kunna säga att känslorna varit blandade, och dessa ovälkomna blandade känslor har angripit åtmonstone två områden i mitt liv, som jag tampats med den senaste tiden.
Det ena är att jag står inför en stor omställning i mitt liv (Och jag vet att detta inte endast berör mig!)en omställning som jag länge varit medveten om men som jag hittils försökt förtränga så länge jag kunnat. Men nu kan jag inte länge blunda för verkli gheten utan jag måste inse och face the fact att min underbara vän och kämppis snart kommer att åka iväg till M. på utbyte för ett halvt år, detta ser jag på med både glädje och smärta.En person jag kännt sedan länge, som jag har kunnat lita på i alla väder och som jag kunnat anförto mig åt under mina svåra och svaga stunder kommer att åka bort, detta dock för en bestämd tid.En person som jag har blivit van att bo med, som delar samma kristna tro, kommer snart att befinna sig på en annan plats och i stället flyttar det in vilt främmande människor.En person som jag har ett visst tillit och förtroende för - ett förtroende som jag inte har med många.Nu när hon åker bort så vem skall jag nu kunna anfötro mig åt, eller ännu värre, vem finns som har en sådan tålamod och uthållighet att kan den ta emot mina krokodiltårar!? They are not many!
Jag är glad att H. fått möjligheten att åka på utbyte, hon kommer att få var med om många äventyr och mycket roligt och nytt och hon kommer att få många nya erfarenheter i bagaget.Dessutom blir hennes halvår i M. en oas i hennes liv, hon kan släppa all stress om annars råder på hemafronten och leva i nuet - utan måsten.Detta möjliggör även ett besök hos henne i Juli, om allting går som planerat!
Det andra är en stark längtan som jag gått och burit på nu en längre tid, en längtan som varit starkare än aldrig förr, så stark att det ibland gör ont och man tror att hjärtat skall slitas ur bröstet på en. En längtan som framkallar salta, svidande tårar som är omöjliga att hålla tillbaka.Detta är längtan efter närhet och kärlek, att få älska och bli älskad, längtan efter att få dela livet med någon - längtan efter en livskamrat!Längtan att få kura ihop sig i någons varma famn efter en tung dag på jobbet - vilken kliché, en längtan ack så avlägset! Ofta tvivlar jag på mig själv också, är jag tillräckligt "bra" för att någon, är jag tillräckligt "högt" utbildad för att duga? Mitt problem är också att jag lätt jämför mig med andra, på alla plan och ofta är jag den sämre parten i jämförelsen. Ofta jämförrjag mig med andra om det yttre, att se och tycka att en vän är så otroligt vacker att känslor av misstro och tvivel om en egen skönhet börjar växa i en, så som törne växer bland vete och kväver det (Matt 13:7).
Jag vet att Gud har en plan för allt och att han har allt i sin hand och vet precis vad jag behöver och att inte inte behöver tvivla, men det är lättare sagt än gjort då känslorna ofta tar överhand. I och med detta har jag börja be för saken, att Gud skall låta förbereda mig inför det kommande och framförallt att jag skall både tålamod och uthållighet att orka vänta.
Så skall min Gud, efter sin rikedom på ett härligt sätt i Kristus Jesus ge er allt vad ni behöver. (Fil 4.19)
Tills dess får jag vara glad och tacka att jag har min familj, min församling och många underbara vänner som älskar mig och som jag älskar tillbaka! :)

.....

It's just those days I'm wishing for a fantasy to become reality

Someone to wipe my tears and heal my pain and scars

To hold me close and brighten up my life

I just need love

Sick of this loneliness that embraces me each time

I just want to love and be loved by someone

To know that I have someone to live for

A reason to keep living and breathing

Because I've lost everything when my heart shattered

And now I just want to come out of the darkness

To start anew, no longer hiding from the world

I just want a day of genuine happiness

Because I can't go on soaking up all the pain in silence

For my heart and soul can't take it anymore

Because I have no one left in this world

I have no energy and will left in me

Välsignelser

De flesta vet väl redan att, om drygt 4 månader kommer H. att åka iväg till Tyskland för ett haltv år som utbyteselev. Vi båda vet att vi måste hitta någon att bo med mig, och hyra H:s rum under tiden, annars så blir vi tvungna att säga upp lägenhet - och det vill vi ju inte.

Att hitta underhyresgäst borde ju inte vara så svårt tycker man, men vi har vissa kriterier och så även vår hyresvärdinna. När vi fick veta om lägenheten fick vi även veta att det ändast hyreds ut åt Medi studeranden. Tur att en av oss var det, annars skulle vi inte ha fått den.

Nu när vi har diskuterat med H om hennes utbytes så har vi oroat oss för följande saker:

1. Vad händer med mig då hon far? får jag stanna eller måste jag söka något nytt om jag inte får bo kvar då?

2. Får H ta en underhyresgäst under tiden hon är borta, som inte är Medicinare, eller får hon ta en underhyresgäst över huvudtaget??

3. Vem ska vi ta in och bo med mig?

I höstas fick vi en ny hyresvärdinna och hon ville gära komma på besök för att se legenheten. Under besöket passade vi på att fråga hur det skulle bli då H sticker iväg. Det visade sig att vår oro ang. ovanstående var helt obefogade. Den nya verdinnan var mycket mer avslappnad gällande kriterierna på inneboenden och hade inga problem med underhyresgäst. Beskedet kom ju givetsvis som en stor glädje och vi båda drog en lättnadens suck efteråt.

Men sen till nästa fråga: vem ska vi ta som inneboende?

Våra kriterier var att det ska vara en flicka, och helst kristen.....och någon som man känner förstås.

För drygt en vecka sedan fick jag ett samtal från en mycket g Hod vän, som berättade att hon fått praktikplats på en universitet i H:fors och behövde någonstans att bo - för våren!:D

Kunde inte tro min öron och kunde knappt sitta stilla i spåran då jag pratade med henne.

Hon behövde någonstans att bo och vi behövde någon som hyr H:s rum då H är borta - kunde det bli bättre!.

Min väninna skulle också vara här under sommaren på sommarjobb så hon får ha H:s rum då också!

Vi har oroat oss för hur saker o ting kommer att bli till våren, vår oro har varit obefogade nu har alla pusselbitar fallit på sin plats och vi har fått det ordnat på ett sätt som är mer en perfekt, och vem har vi att tacka? Yep, ingen annan en Gud förstår, han vet vad vi behöver förrän vi har bett om det!

Jag har fått se hur Gud verkar i våra liv och ordnat allt till det bästa, nu behöver Jag och H inte oroa oss för våren, utan vi får glädja oss åt att Gud ger och välsignar oss med det vi behöver och vi kan inte vara mera tacksamma!

1:a advent av det ovanligare slaget

Idag firas första advent, folk har samlats i Kyrkor runtom i landet på adventsmässa, skälv kunde jag inte delta, även om jag skulle ha velat. Hade tackat Ja till att vara med och sjunga Dotter Sion, Davids son, men det fick lämna till nästa år.

Det är 27 November, temp. ligger okmring +7-8 , regnet smattrar mot fönstren, det ända här på avdelingen som skvallrar om att julen är på intågande är några få ljusstakar som står och lyser på fönsterbräderna och en halmbock som agerar bordsdekoration.me
Eftersom det var Lillajul igår och första advent idag så hade jag hoppats på att vi åtminstone skulle ha fått en jultårta till kaffet - eller ens en liten pepparkaka, men nej!

Sedan Fredagen har jag varit inlagd på avd. 4 vid Allergisjukhuset på grund av mina hudproblem. Har haft besvären sedan sommaren, eftersom jag trott att det skulle vara övergående tog jag kontakt med läkaren lite sent om siden. Jag fick remiss till Allergisjukhuset för kontroll som ganska genast talade om att jag skulle tas in för vidare undersökning. Förutom Atopisk eksem, som inte är något nytt för mig, så lider jag av en annan hudsjukdom Punajäkälä som dock inte har något svenskt namn.

Eftersom det nu är veckoslut så händer det ingen speciellt på avdelningen, inga prover görs och inga läkare går och rondar. Det ända som händer är de dagliga smörjelserna som gör att man får en svettig och klibbig känsla i kroppen - not fun! Annars gör man sitt bästa för att fördriva tiden, läser en bok, tittar på tv, facebookar, inklusive alla måltider förstås. Dessutom har jag tagit tillfälle i akt och övat på Born on a new day som jag skall sjunga tillsammans med en mindre grupp av Noisarna, jag har ju som sagt all tid i världen nu när jag är inlagd.

Får ej förglömmas de "sjukt vackra" sjukhuskläderna, i allre senaste mode - eller precis raka motsatsen! Brokiga turkos-blå-rosa-vita kläder med rosa-färgade resårer, långa vita strumpor utan hälar och mörkgrön morgonrock,storlek större - som Miss universum själv!:P
I morgon skall jag på (min första) ljusbehandling, har ingen aning om vad det går till men det jag vet är att min hud kommer att bli bättre och att jag får en fin Taning - som hemkommen från en södernresa!:P Denna resultat syns ju givetvis inte genast, det krävs ju lite tålamod!

Nu skall jag inta kroppslig förplägning!

En dos av nostalgi

För drygt ett år sedan var jag i ett skede av mitt liv, då det blev dags för en förändring. Efter tre års gnotande i samma gamla hjulspår, skickade jag in min avskedsansökan och därmed avsluta ett gammalt kapitel och påbörja ett nytt - I Helsingfors.Jobb hade jag fått, efter ett par visiter till huvudstaden blev jag anställd av Helsingfors stad, nästa punkt på agendan var att hitta någonstans att bo. Lagom till min 23-års dag flyttade jag ner, lägenhet hade vi i sikte men den skulle bli fri först en månad senare, så tills dess fick jag lov att vara Parkstadsbo...och alla som känner mig vet att jag trivs fenomenalt hemma hos familjen J.
I början av oktober flyttade jag och H in i vår kämppä på Mannerheimvägen, som var stor och rymlig och plats för många vänner - vi var båda redan enade om att vi skulle ha ett öppet hem för alla!Mina föräldrar och svågern kom ner med min flyttlass, mamma som älskar att städa såg till att lägenheten snabbt blev hemtrevlig - och snabbt var ordet!!:)
Första tiden som Helsinforsbo gick jag som på rosa moln och var fylld av eufori, en sk. "Honeymoon"-fas. Jag var glad och lycklig och var alltid på solskenshumör, nu i efterhand har jag fått höra från Hanna att hon inte alltid diggade det, hon blev rent av irriterad på mig ibland. Efter en tid dock, kom verkligheten emot som ett slag i ansiktet. Mitt jobb var som ambulerande köksa mellan olika dagisar var roligt och varierande, men det mesta handlade om att städa, det är inte rikitgt vad jag är utbildad för. Dessutom jobbade jag i enmannakök och saknaden av arbetskamrat och att ha någon att prata med blev uppenbar. I November började jag vid ett dagis som skulle bli mitt stadigvarade ställe - för två månader. Eftersom det mesta handlade om att städa och allt ansvar föll på mig, så gick juletiden obemärkt förbi då jag just då kände mig mest stressad och hade en stor press på mig själv.I Januari blev jag, till mig glädje, förflyttad till ett skolkök aldeles nära vårt hem. Upplevde ganska snabbt att det här var det jag ville jobba med, dethär är mitt område, dethär är Jag - nu hade jag dessutom fått en arbetskompis. Det som dock var mest utmanande var att det var en finsk skola, men det var inget problem för mig som kunde finska från början, dessutom ger det ju bra övning.
Utöver mitt jobb så har jag ett liv utanför jobbet. Har tagit del av en fin församling som jag redan kändes som hemma långt innan jag flyttade till Helsingfors. Vi har ungdomssamlingar, samling för unga vuxna och så sjunger jag i lovsångsgruppen tillsammans med Jan och Mannu! Jag har börjat sjunga i Gospelkören His Masters Noise, låt säg att det inte var någon mjukstart då det var skivreleas och ÖB-turné som stod på vårt program under hösten! Från våren blev jag aktiv i Stud.Miss som har ordnat Alpha-kurser.Kompisar träffar jag då och då, inte dock allt för ofta, sorgligt nog. Nattgäster har inte varit allt för få, men det är bara roligt med besök!:)Förutom vännerna som jag har haft här från förr, så har jag också stifta nya bekantskaper från olika sammanhang och fått nya vänner!
Summan på det hela: Även om det varit små krumbukter på vägen, så kan jag med ärligt hjärta säga att jag trivs med liv som storstadsbo och har inga planer på att återvände till Pampas, men det är Gud som avgör min framtid.
Manskulla tavataan!!:)