En dos av nostalgi

För drygt ett år sedan var jag i ett skede av mitt liv, då det blev dags för en förändring. Efter tre års gnotande i samma gamla hjulspår, skickade jag in min avskedsansökan och därmed avsluta ett gammalt kapitel och påbörja ett nytt - I Helsingfors.Jobb hade jag fått, efter ett par visiter till huvudstaden blev jag anställd av Helsingfors stad, nästa punkt på agendan var att hitta någonstans att bo. Lagom till min 23-års dag flyttade jag ner, lägenhet hade vi i sikte men den skulle bli fri först en månad senare, så tills dess fick jag lov att vara Parkstadsbo...och alla som känner mig vet att jag trivs fenomenalt hemma hos familjen J.
I början av oktober flyttade jag och H in i vår kämppä på Mannerheimvägen, som var stor och rymlig och plats för många vänner - vi var båda redan enade om att vi skulle ha ett öppet hem för alla!Mina föräldrar och svågern kom ner med min flyttlass, mamma som älskar att städa såg till att lägenheten snabbt blev hemtrevlig - och snabbt var ordet!!:)
Första tiden som Helsinforsbo gick jag som på rosa moln och var fylld av eufori, en sk. "Honeymoon"-fas. Jag var glad och lycklig och var alltid på solskenshumör, nu i efterhand har jag fått höra från Hanna att hon inte alltid diggade det, hon blev rent av irriterad på mig ibland. Efter en tid dock, kom verkligheten emot som ett slag i ansiktet. Mitt jobb var som ambulerande köksa mellan olika dagisar var roligt och varierande, men det mesta handlade om att städa, det är inte rikitgt vad jag är utbildad för. Dessutom jobbade jag i enmannakök och saknaden av arbetskamrat och att ha någon att prata med blev uppenbar. I November började jag vid ett dagis som skulle bli mitt stadigvarade ställe - för två månader. Eftersom det mesta handlade om att städa och allt ansvar föll på mig, så gick juletiden obemärkt förbi då jag just då kände mig mest stressad och hade en stor press på mig själv.I Januari blev jag, till mig glädje, förflyttad till ett skolkök aldeles nära vårt hem. Upplevde ganska snabbt att det här var det jag ville jobba med, dethär är mitt område, dethär är Jag - nu hade jag dessutom fått en arbetskompis. Det som dock var mest utmanande var att det var en finsk skola, men det var inget problem för mig som kunde finska från början, dessutom ger det ju bra övning.
Utöver mitt jobb så har jag ett liv utanför jobbet. Har tagit del av en fin församling som jag redan kändes som hemma långt innan jag flyttade till Helsingfors. Vi har ungdomssamlingar, samling för unga vuxna och så sjunger jag i lovsångsgruppen tillsammans med Jan och Mannu! Jag har börjat sjunga i Gospelkören His Masters Noise, låt säg att det inte var någon mjukstart då det var skivreleas och ÖB-turné som stod på vårt program under hösten! Från våren blev jag aktiv i Stud.Miss som har ordnat Alpha-kurser.Kompisar träffar jag då och då, inte dock allt för ofta, sorgligt nog. Nattgäster har inte varit allt för få, men det är bara roligt med besök!:)Förutom vännerna som jag har haft här från förr, så har jag också stifta nya bekantskaper från olika sammanhang och fått nya vänner!
Summan på det hela: Även om det varit små krumbukter på vägen, så kan jag med ärligt hjärta säga att jag trivs med liv som storstadsbo och har inga planer på att återvände till Pampas, men det är Gud som avgör min framtid.
Manskulla tavataan!!:)