Vattenavbrott

Vi har många gånger på jobbet fått vara med om vattenavbrott. Vissa gånger har det kommit utan något som helst förvarning, vi var altså helt oförberedda på det kommande, så när vattnet väl tog slut, kunde vi inte heller slutflöra vårt pågående jobb. 
Maten till middagen kunde jag nätt och väl tillreda, eftersom det, till min stora lycka, inte var något som krävde SÅ mycket vatten.
De påföljande gångerna blev vi dock förvarnade i tid, och kunde därför samla på oss vatten i hinkar och kastruller.
Att uträtta sina mänskliga behov vid dessa tidpunkter, då sanitetsutrymmen onekligen inte kan fungera utan vatten, var en annan femma, men dock inte omöjligt.

Eftersom det har varit diverse renoveringar av vissa lägenheter i vårt hus, har vi inte heller blivit skonade från att ,några gånger, var vattenlösa några timmar. 
Vi har dock blivit förvarande så vi har kunnat förse oss med vatten som vi lagt i kannor i vårt kyslkåp kvällen före.
En gång hade jag desvärre helt glömt bort att det skulle vara vattenabrott, så när jag vaknade på morgonen hann jag bli förfärad då jag trodde att jag inte hade något vatten till kaffet, blev dock lättad efter att ha kikat in i vår kyl och sett att en vänlig själ satt in vatten i kannor åt mig - frukost utan kaffe skulle vara en katastrof, om inte för mig, så för Hanna!

Alra senast i situationer som dessa lär man märka hur beroende man är av H2O.
Till matlagning, tll kroppslig hygien osv. När man väl är utan det, så känner man sig hjälplös och oförmögen att kunna göra någonting. Så får man snällt vänta till ett visst klockslag då man vet att vattnet sätts på igen - Joy, man kan börja leva igen! :P
(detta skriver jag i basis på att ja under min sjukledihet varit hemma då dessa fenomen inträffat!)

Körhelg och Sydafrika-inspirerad

Föregående helg spenderades tillsammans med Noisen vid Soltorp i Borgå. 

Sångövning var det som, givetvis, stod högst på vår agenda och som utgjorde en stor del av vårt program. Årsmöte, med allt vad det innebär, hade vi också, vissa stannade kvar i sina poster medan nya tillkom.

Förutom att få sjunga, så var det en sak som gjorde mig särksillt intresserad och inspirerad, körens projekt: His Masters Noise goes South Africa 2013.

Hade nog läst i ett av min många mail som jag fått körens ordförade, om att kören kommer att göra en resa till Sydafrika hösten 2013, men just då för stunden kändes det inte så jätte lockande.

Men under körhelgen hade vi en Sydafrika kväll där projektet presenterades mera noggrant, det fick mitt intresse för projektet att accelerera. En karta visades upp på de olika ställen det var planerat att vi skall besöka, resans längd skulle bli  ungefär 2-3 veckor långt. 

Vi blev indelade i olika planeringsgrupper, beroende på vad som intresserade en, där vi skulle brainstorma fram ideér om hur vi skall samla in pengar på olika sätt. 

ideérna var många och det var roligt att se alla (de 25 som var där!) vara så ivriga för resan. Projektet var ett hett diskussionsämne undet kvällstéet och för resten av körhelgen.

Samma kväll tittade vi på filem Invictus som handlade om Sydafrika och tiden då Nelson Mandela kom till makten och ville att vit -och mörkhyade skulle bli ett enat folk. Filmen var jätte bra och fin på sitt sätt, en film jag varmt rekomenderar. Filmen fick mig att bli mer inspirerad!

Körhelgen avslutades med en mini-konsert på en Gudstjänt vid Missionskyrkan i Borgå, där en stor del av gudstjänstbesörna var afrikaner. Förutom vi, så hade afrikanerna också en egen kör som framförde sånger på deras modersmål. Så mycket glädje och liv det fanns i deras uppträdande, det var svårt att inte sjäv ryckas med och börja klappa i händerna och dansa med - Det var en Gudstjänst jag sällan glömmer. 

Denna upplevesle med de sjungande och dansande afrikanerna fick mitt intresse för Sydafrika att accelerera ännu mera!

2013 blir ett oförglömligt år!

Mellanrapport från sjukstugan

Drygt 2½ vecka har gått sedan min ödesdigra olycka. Fram tills nu har jag gått omkring med armen i mitella och allt jag gjort, vanlig vardagsbestyr, har jag gjort med en hand. Som tur är det vänstra handen som är bruten, vilket lättar på saken en aning.

I sådana situationer får man faktist en konkret insikt av behovet av två friska armar och jag fick snabbt inse hur beroende man är av sina lemmar, särskillt händer. Att vara enhändig har varit en stor utmaning och små saker, som att sätta håret upp i en knut eller hästsvans, har hittills varit omöjligt för mig. Men sedan förra veckan, med envishet och stark vilja så har jag  själv börjat kunna sätta upp mitt hår, även om det tar ont och armen är styv som bara den.

Igår var det dags för den första läkarbesöket efter operationen. Rötgenbilderna såg bra ut och visade en armbåge vars ben som håller på att växa ihop fint och op-såret såg, enligt läkaren ut, på bästa vis, stygnen är även borttagna sedan en vecka tillbaka. Ett besök hos fyssen utgjorde att jag inte längre behöver träna min arm med de övningar jag fick då jag skrevs ut, funktionen i min arm är bra såhär långt, det ända jag behöver jobba på är att böja och sträcka ut min arm, i detta skede får jag armen böjt ganska bra, medan att få den rak utsträckt är desto svårare.

Under besöket blev jag av med min mitella vilket gör att jag får använda armen mera fritt men dock försiktigt och lätt, maxvikt som jag får bär med armen är 0,5kg, inte mycket altså. Eftersom jag inte har mitellan längre så använder jag min arm mera aktivt än vad jag gjort sedan op, vilket bidrar med att armen protesterar med att göra ont för det minsta jag gör med den, det är bara att bita ihop och keep on going trots smärta, så länge som jag inte använder och belastar den mer än vad den klarar av.

I samband med mitt läkarbesök träffade jag på två kvinnor som var i samma rum som jag under min sjukhusvistelse. Det förvånar mig, att den ena, en äldre kvinna som blivit opererad för samma sak som jag, inte fått helt likadana ordinationer som jag gällande armövning och använding av mitellan, trots samma skada. Den andra kvinnan, mera i min ålder, som hade brutit vristen, var lika glad och munter som då på avd. men har börjat känna av smärtan i foten nu då svullnaden börjat gå ner. Det var en kiva återseende och roligt att få prata med dem hur livet med sina respektive skador framskrider, särskillt roligt var det att få träffa kvinnan med samma armskada som jag, vi kunde lätt diskutera ämnet och jämföra varandras röntgenbilder.

Har dock 3½ vecka kvar av min sjukledighet, det svåra är att få tiden att gå, å andra hållet så njuter jag att få sova så länge jag vill på morgnarna, förutsatt att jag inte har något program. I nästa vecka har jag bokat in en kryssning till vårt grannland i väster, en välkommet avbrott i vardagen.

Annars rullar allting på som vanligt på Manskun! 

När olyckan är framme

Innan jag visste ordet av det hade jag med full fart snubblat över en ramp och med ett högt brak  flugit in i sidan av en träbänk - armbågen före. Smärtan var obeskrivlig, var det bänken eller armen som avgett ljudet av ett brak, eller var det båda? Det kvittar just nu, det ända ja begär är att få en ispåse och burana, oj vad jag önskar att Hanna var här nu, inte bara som vän utan som läkare också!

Nästa dag, trots smärtan och ömheten, åkte jag till jobbet. Jodå, visst går det att jobba med en sjuk arm(i dett skede visste jag inte ännu om att min armbåge var bruten!), det tar bara lite längre tid då jag gör allt med en hand! Men efter att smärtan börjat tillta, min arm blivit styv och svullen och att ha fått fingrarna ersatt med knackkorvar, bestämde jag mig att ta tag i saken, eller armen, och efter jobbet gå till läkaren och kolla upp att jag inte hade fått någon värre skada(!)

Jag hade mina misstankar, men ville ändå inte tro det innan jag fått det svart på vitt, men väl hos läkaren kom beskedet jag fasade för: armbågen var bruten och måste opereras!

Med ena armen i mitella och med en remiss till sjukhus i den andra, gick jag hem och ringde runt till de närmaste och berättat om det som hänt - i morgon blir jag kanske opererad, whish me luck!

Efter att ha väntat i ca 2h på att först träffa läkaren för en operationsbedömning, blev det klart att en operation måste göras. De tog in mig på avd. där jag fick byta om till vackra sjukhuskläder och blev satt i dropp eftersom jag inte fick äta eller dricka något före operationen.

Efter att ha väntat i 1½h blev jag upplyst om att det var dags att rulla iväg till op, nu händer det! Fick vänta i uppvakningen, innan op, längre än väntat eftersom anestesiläkaren fick en keikka till ett annat sjukhus. Då han väl var tillbaka ställdes jag i ordning, blodtrycksmätaren och alla slangar och sladdar på plats, en dos narkosmedel via kanylen och lite gas via en mask, i nästa stund sov jag som ett litet barn och befann mig i John Blund värld.

Största delen av tiden på sjukhuset var jag hög av det starka värkmedicinrena, allt var som i ett töcken, när jag stod upp var det som om hela världen snurrade omkring, nu vet jag hur en knarkare har det i sitt höga tillstånd, inget jag rekomenderar! 

Efersom jag jag opererats kvällen före, hade de för nattssömens skull satt bedsövning i min arm, axeln neråt var helt utan känsel, som ett stycke dött kött - döm min förvåning då jag märkte hur tung en avslappnad och bedövad arm var! Efter ett par dagars sjukhusvistelse högt upp i de blå, sfick jag, tillsammans med en massa papper, äntligen åka hem till kära Manskun, där väntade Hanna, AnnaSofia och Karin och en 6 veckor lång sjukledighet!

Deutschland Über alles

Ja, låt  rubriken talar sitt klara språk.

Det är nästan två veckor sen på dagen som återvände till Finland efter en überschön vecka tillsammans med Hanna i München, Bayern. Det blev ingen "normal" semesterresa med typiska turistattraktioner, utan jag fick i stället se och ta del av Hannas vardag.

Vädret var  gemytligt, +25-30 grader varje dag, full solsken med klarblå himmel, utan tvivel skulle solbad stå på agendan. Hela 4½h låg vi i Engelischer Garten och njöt av solskenet så mycket vi kunde, även om värmen tänkte ta kål på mig - men jag överlevde! Resultat : vackert solbränd! :D

Under resan fick jag uppleva min alra första klassiska konsert, något att bita i, men det var helt ok, det gäller att bli van.


Efter konserten gick vi in till Englischer Garten, som på nattetid är helt mörklagd, till Kinesischer Turm.

Där, till mångas stora förvåning drack jag mitt alra första öl, Radler-  äkta Tysk vara, det var gott, det Finska ölet bara bleknar i dess närhet. Därefter fortsatte vi tillsammans med Hannas killkompisar, vidare till Peaches för en drink (alkoholfritt!) och lite dans till santslöst bra musik.

Något som är ett måste då man befinner sig i Södra Tyskland, är naturligtvis bergsvandring. Med en grupp på 12-14 personer vandrade vi upp till Hoher Ziegspize som låg 1400 m.ö.h, vyerna var obeskrivligt vackra att man nästan tappa andan, eller åtminstone balansen. nervägen visade sig bli lite av en utmaning. Vägen upp och nerför toppen var stenig och väldigt brant, jag lyckades nämligen göra en liten vurpa men hade som tur hela läkarteamet med mig så jag var i goda händer, resten av vägen ner "lekte" jag Hanna och Johanna att vi var Frodo, Sam och Gollum som vandrade ner för Mordor - oj vad det var roligt med dessa flickor. 

Sam: I made a promise Mr Frodo, A promise: "Don't you leave him Samwise Gamgee!"

         And I don't mean to. I don't mean to!

Jag fick även möjligheten att få träffa och delta på ett möte med SMD - Studentmissionen i München. Mötet vara mera öppet, det fanns mera liv i deras evenemang och alla brann av iver sjöng lovsåner till fullo - vilket saknas i våra FSSM-möten, Något som borde tas upp på styrelsemötet kommande höst? ;) Jag är glad att jag fick ta del av det, även om undervisningen helt for förbi och att jag psykist blev helt utmattad av all babbel på Tyska..

Vi var även bjudna på en grillferst i Olidorf, men var olyckligtvis 1½h försenade eftersom en viss fröken tappat bort sig helt och resulterade i att vi irrade omkring som yra hönor utan ett hum om var vi var - jag fick åtminstone ett gott skratt eller två, Hanna däremot dröp av frustration.

Shoping hann jag också med, på dagarna då Hanna var i skolan irrade jag runt i Centrum längs Kauferstrasse och Leopoldstrasse och passade på att kolla läget på reorna, hittade något smått och gott, valde att köpa två toppar med ett hjärta med tysklands flagga och med texten "Germany" , det visade sig bli en ypperlig 25-års present då jag inte hade givit något på själva födelsedagen i Februari - det blev ett litet sött kalas med oss två, apfelstrudel och en Starbucks-kaffe uppe på terassen vid internatet.


Och som kock måste jag ju kommentera maten, råvarorna i butikerna var santslöst billigt, nästan som man skulle kunna ta och hamstra hem på lager. Det tyska maten var hur god som helst. Bratwurst med surkål blev min stora favorit, de läckra köttiga korvarna bara smälte i munnen tillsammans med kålen. Grisschnizeln visade sig vara något i hästväg, biffen var enorm, orkade inte äta upp det även om Hanna hjälpte till, tilläggas bör salladen och hela högen med franskisar som medkom.


Sista dagen blev det grillfest (igen!) med Hanna och hennes killar, maten smakade inte så mycket för min del eftersom min mage låg i strejk i vissheten om att jag skulle åka hem den dagen. Trots att jag försökte säga emot, insisterade E. att gjöra mig en burgare av baguette och grillad biff, jag hoppas att han inte fick veta att Hanna var den som fick äta upp burgaren!! :P


Därifrån åkte vi via H. och hämtade min lilla kapsäck och satte mig först på U-bahn till Marienplatz och sedan på tåget mot flygfältet. Väl framme,  efter att jag che ckat in, visade det sig att flyget var försenat med en timme pga åskvädret. Flygresan, var till sin början mycket turbulent och skakig och jag bad många böner i min rädsla, men när vi väl hade passerat Tysklands luftrum, så var det skakiga över och jag kunde dra en lättnadens suck.


Tiden i München var något av det roligaste jag varit med om på länge, jag fick träffa många nya människor och kulturer samt vandra i bergen som jag så velat.


I got what I came for!
Mit viele liebe grüsse // Johanna

Återkommande oförnuft

Med ojämna mellanrum och ovälkommet dyker en och samma tanke upp i mitt sinne, en tanke som egentligen inte borde finnas där och som är obefogad, men som ändå knackar på oförvarnat.
Denna tanke har troligtvis sin bas långt inrotat i missunnsamhet.

Har troligtvis allt sedan min tid som kockstuderande kännt mig mer mindervärdig än mina jämnåriga kompisar, detta på grund av mitt yrkesval och att jag valt en annan väg till skillnad från dom andra.
Ofta upplever jag att min "ställning" bland mina vänner inte når lika högt som dom, att de har en högre status för att de har gått i gymnasium och tagit studenten och nu studerar på respektive universitet och högskolor - Jag för min del for direkt ut i arbetslivet efter min examen, och där har jag hållit mig sedan dess.

Speciellt har jag märkt att detta fenomen har en stor betydelse här i trakten. Speciellt i de kretsarna som jag rör mig i så är många högt utbildade och må medges att jag i deras sällskap inte alltid känner mig varken smart eller likvärdig. IQ-nivån i min sällskapskrets är så hög att inte ens mina 155 centimetrar når dit upp, hur jag än skulle försöka.

Jag blir irriterad på att det ibland skall "skrytas" över skolprestationer, det är väl ingen skillnad vad eller hur man presterar, huvudsaken är väl att man får sin examen, tycker jag!
Att dessutom framhäva, på ett eller annat sätt, att man är smart, är väl inte så nödvändigt, alla vet ju att du är smart oberoende!

som jag nämnde i början så alla dessa känslor om det jag nyss skrivit, roten i missunnsamhet.
Ibland känns det som att man MÅSTE vara smart och MÅSTE vara högt utbildad för att ha något värde, fast saken inte alls ligger till så.

Min mening är inte att skymfa någon, utan jag vill bara skriva av mig det som jag går och funderar på.
Jag må ha betydligt lägre IQ än dom flesta, jag är "bara" en amis som inte har nått högre än till andra grundskolenivå, men jag kan slå mig backen på att jag är kunnig då det kommer till praktisk arbete!

Westlife - Loneliness Knows Me By Name (With Lyrics)

Le Misérable

Jag visste att jag var i rikszonen, min arbetskompis har också haft det

 och hon har därför varit borta från jobbet i några dagar. 

Kände genast igen symtomen då jag satt med min väninna och tittade på film, 

de varnade om att något värre och otrevligare var på intågande.

Så sant! Har fått en oinbjuden gäst i form av förkylning,

sitter nu hemma med hosta och snuva och idkar näsdukshantering.

Har även de senaste nätterna (Inte alla dock!) sovit mer eller mindre dåligt 

vilket har bidgragit med en enorm trötthet.

Dessutom har jag gått omkring med missmod gällande en sak i mitt liv, 

vilket är den bidragande faktoren till mina sömnskulder.

Detta är den perfekta cocktailen till en mindre-kiva dag!

Mixed emotions

De senaste veckorna har känslomässigt varit en berg-och-dalbana.

Jag skulle även kunna säga att känslorna varit blandade, och dessa ovälkomna blandade känslor har angripit åtmonstone två områden i mitt liv, som jag tampats med den senaste tiden.
Det ena är att jag står inför en stor omställning i mitt liv (Och jag vet att detta inte endast berör mig!)en omställning som jag länge varit medveten om men som jag hittils försökt förtränga så länge jag kunnat. Men nu kan jag inte länge blunda för verkli gheten utan jag måste inse och face the fact att min underbara vän och kämppis snart kommer att åka iväg till M. på utbyte för ett halvt år, detta ser jag på med både glädje och smärta.En person jag kännt sedan länge, som jag har kunnat lita på i alla väder och som jag kunnat anförto mig åt under mina svåra och svaga stunder kommer att åka bort, detta dock för en bestämd tid.En person som jag har blivit van att bo med, som delar samma kristna tro, kommer snart att befinna sig på en annan plats och i stället flyttar det in vilt främmande människor.En person som jag har ett visst tillit och förtroende för - ett förtroende som jag inte har med många.Nu när hon åker bort så vem skall jag nu kunna anfötro mig åt, eller ännu värre, vem finns som har en sådan tålamod och uthållighet att kan den ta emot mina krokodiltårar!? They are not many!
Jag är glad att H. fått möjligheten att åka på utbyte, hon kommer att få var med om många äventyr och mycket roligt och nytt och hon kommer att få många nya erfarenheter i bagaget.Dessutom blir hennes halvår i M. en oas i hennes liv, hon kan släppa all stress om annars råder på hemafronten och leva i nuet - utan måsten.Detta möjliggör även ett besök hos henne i Juli, om allting går som planerat!
Det andra är en stark längtan som jag gått och burit på nu en längre tid, en längtan som varit starkare än aldrig förr, så stark att det ibland gör ont och man tror att hjärtat skall slitas ur bröstet på en. En längtan som framkallar salta, svidande tårar som är omöjliga att hålla tillbaka.Detta är längtan efter närhet och kärlek, att få älska och bli älskad, längtan efter att få dela livet med någon - längtan efter en livskamrat!Längtan att få kura ihop sig i någons varma famn efter en tung dag på jobbet - vilken kliché, en längtan ack så avlägset! Ofta tvivlar jag på mig själv också, är jag tillräckligt "bra" för att någon, är jag tillräckligt "högt" utbildad för att duga? Mitt problem är också att jag lätt jämför mig med andra, på alla plan och ofta är jag den sämre parten i jämförelsen. Ofta jämförrjag mig med andra om det yttre, att se och tycka att en vän är så otroligt vacker att känslor av misstro och tvivel om en egen skönhet börjar växa i en, så som törne växer bland vete och kväver det (Matt 13:7).
Jag vet att Gud har en plan för allt och att han har allt i sin hand och vet precis vad jag behöver och att inte inte behöver tvivla, men det är lättare sagt än gjort då känslorna ofta tar överhand. I och med detta har jag börja be för saken, att Gud skall låta förbereda mig inför det kommande och framförallt att jag skall både tålamod och uthållighet att orka vänta.
Så skall min Gud, efter sin rikedom på ett härligt sätt i Kristus Jesus ge er allt vad ni behöver. (Fil 4.19)
Tills dess får jag vara glad och tacka att jag har min familj, min församling och många underbara vänner som älskar mig och som jag älskar tillbaka! :)

.....

It's just those days I'm wishing for a fantasy to become reality

Someone to wipe my tears and heal my pain and scars

To hold me close and brighten up my life

I just need love

Sick of this loneliness that embraces me each time

I just want to love and be loved by someone

To know that I have someone to live for

A reason to keep living and breathing

Because I've lost everything when my heart shattered

And now I just want to come out of the darkness

To start anew, no longer hiding from the world

I just want a day of genuine happiness

Because I can't go on soaking up all the pain in silence

For my heart and soul can't take it anymore

Because I have no one left in this world

I have no energy and will left in me

Välsignelser

De flesta vet väl redan att, om drygt 4 månader kommer H. att åka iväg till Tyskland för ett haltv år som utbyteselev. Vi båda vet att vi måste hitta någon att bo med mig, och hyra H:s rum under tiden, annars så blir vi tvungna att säga upp lägenhet - och det vill vi ju inte.

Att hitta underhyresgäst borde ju inte vara så svårt tycker man, men vi har vissa kriterier och så även vår hyresvärdinna. När vi fick veta om lägenheten fick vi även veta att det ändast hyreds ut åt Medi studeranden. Tur att en av oss var det, annars skulle vi inte ha fått den.

Nu när vi har diskuterat med H om hennes utbytes så har vi oroat oss för följande saker:

1. Vad händer med mig då hon far? får jag stanna eller måste jag söka något nytt om jag inte får bo kvar då?

2. Får H ta en underhyresgäst under tiden hon är borta, som inte är Medicinare, eller får hon ta en underhyresgäst över huvudtaget??

3. Vem ska vi ta in och bo med mig?

I höstas fick vi en ny hyresvärdinna och hon ville gära komma på besök för att se legenheten. Under besöket passade vi på att fråga hur det skulle bli då H sticker iväg. Det visade sig att vår oro ang. ovanstående var helt obefogade. Den nya verdinnan var mycket mer avslappnad gällande kriterierna på inneboenden och hade inga problem med underhyresgäst. Beskedet kom ju givetsvis som en stor glädje och vi båda drog en lättnadens suck efteråt.

Men sen till nästa fråga: vem ska vi ta som inneboende?

Våra kriterier var att det ska vara en flicka, och helst kristen.....och någon som man känner förstås.

För drygt en vecka sedan fick jag ett samtal från en mycket g Hod vän, som berättade att hon fått praktikplats på en universitet i H:fors och behövde någonstans att bo - för våren!:D

Kunde inte tro min öron och kunde knappt sitta stilla i spåran då jag pratade med henne.

Hon behövde någonstans att bo och vi behövde någon som hyr H:s rum då H är borta - kunde det bli bättre!.

Min väninna skulle också vara här under sommaren på sommarjobb så hon får ha H:s rum då också!

Vi har oroat oss för hur saker o ting kommer att bli till våren, vår oro har varit obefogade nu har alla pusselbitar fallit på sin plats och vi har fått det ordnat på ett sätt som är mer en perfekt, och vem har vi att tacka? Yep, ingen annan en Gud förstår, han vet vad vi behöver förrän vi har bett om det!

Jag har fått se hur Gud verkar i våra liv och ordnat allt till det bästa, nu behöver Jag och H inte oroa oss för våren, utan vi får glädja oss åt att Gud ger och välsignar oss med det vi behöver och vi kan inte vara mera tacksamma!