Glädje och ensamhet...går det ihop??

hellöu!

Var i förra helgen på UK med många av mina underbara vänner, veckoslute var toppen...skönt att få komma bort från skolan en tag(1 dag dock)
Det var verkligen roliigt att få vara tillsammans med andra kristna människor, och sorligt va det att skiljas från dem när man sku åka hem!!
I bussen på vägen hem lärde jag känna en flicka som också går i yrkes, det var trevligt.
Men när jag hade återvänt från UK...så va de som något sku ha ändrat.
Det är som om något sku ha hänt mellan mig och mina två andra vänner, vi e int lika pratsamma..men de andra två sitter och pratar och skrattar..medan jag i och för sig också e med...på den punkten känner jag mig undanstött....lite!
Det sista jag vill e att något ska hända med vårt vänskap...!
Till en viss del så känner jag mig ensam pga det, även om jag vet att Gud alltid e med mig vart jag än går!
Hade en djup diskussion om saken med Hanna på UK...det kännde myki bättre när jag fått prata ut!
Och precis som hanna skrev i sin förra inlägg på blogsopt...så ska man vara glad när man e kristen...och för allt man har...men just nu så e jag nere..mår dåligt..psykist!

På lördag har vi öppet hus här i skolan, synd att inte Hanna kunde komma!
Men hoppeligen kommer någon av mina andra vänner!

ha det så bra allihopa!
Guds välsignelse!