När olyckan är framme

Innan jag visste ordet av det hade jag med full fart snubblat över en ramp och med ett högt brak  flugit in i sidan av en träbänk - armbågen före. Smärtan var obeskrivlig, var det bänken eller armen som avgett ljudet av ett brak, eller var det båda? Det kvittar just nu, det ända ja begär är att få en ispåse och burana, oj vad jag önskar att Hanna var här nu, inte bara som vän utan som läkare också!

Nästa dag, trots smärtan och ömheten, åkte jag till jobbet. Jodå, visst går det att jobba med en sjuk arm(i dett skede visste jag inte ännu om att min armbåge var bruten!), det tar bara lite längre tid då jag gör allt med en hand! Men efter att smärtan börjat tillta, min arm blivit styv och svullen och att ha fått fingrarna ersatt med knackkorvar, bestämde jag mig att ta tag i saken, eller armen, och efter jobbet gå till läkaren och kolla upp att jag inte hade fått någon värre skada(!)

Jag hade mina misstankar, men ville ändå inte tro det innan jag fått det svart på vitt, men väl hos läkaren kom beskedet jag fasade för: armbågen var bruten och måste opereras!

Med ena armen i mitella och med en remiss till sjukhus i den andra, gick jag hem och ringde runt till de närmaste och berättat om det som hänt - i morgon blir jag kanske opererad, whish me luck!

Efter att ha väntat i ca 2h på att först träffa läkaren för en operationsbedömning, blev det klart att en operation måste göras. De tog in mig på avd. där jag fick byta om till vackra sjukhuskläder och blev satt i dropp eftersom jag inte fick äta eller dricka något före operationen.

Efter att ha väntat i 1½h blev jag upplyst om att det var dags att rulla iväg till op, nu händer det! Fick vänta i uppvakningen, innan op, längre än väntat eftersom anestesiläkaren fick en keikka till ett annat sjukhus. Då han väl var tillbaka ställdes jag i ordning, blodtrycksmätaren och alla slangar och sladdar på plats, en dos narkosmedel via kanylen och lite gas via en mask, i nästa stund sov jag som ett litet barn och befann mig i John Blund värld.

Största delen av tiden på sjukhuset var jag hög av det starka värkmedicinrena, allt var som i ett töcken, när jag stod upp var det som om hela världen snurrade omkring, nu vet jag hur en knarkare har det i sitt höga tillstånd, inget jag rekomenderar! 

Efersom jag jag opererats kvällen före, hade de för nattssömens skull satt bedsövning i min arm, axeln neråt var helt utan känsel, som ett stycke dött kött - döm min förvåning då jag märkte hur tung en avslappnad och bedövad arm var! Efter ett par dagars sjukhusvistelse högt upp i de blå, sfick jag, tillsammans med en massa papper, äntligen åka hem till kära Manskun, där väntade Hanna, AnnaSofia och Karin och en 6 veckor lång sjukledighet!