Gud stänger aldrig en dörr utan att öppna ett fönster

Under de 3 senaste dagarna har jag ägnat mig åt att läsa en bok som jag fått av en vän till Examenspresent. Boken heter Joni och handlar om en kristen kvinna som är förlamad efter att hon brutit nacken i en dykolycka. Boken berättar om hennes kamp att komma över den svåra depressionen efter olyckan och att trots omständigheterna och sin handikapp lär sig att se att Guds kärlek kan visa sig i det allra svåraste.

När jag väl börjat läsa boken kunde jag inte sluta, jag blev fängslad direkt. Inte bara för att boken handlade om en rullstolsbuden kristen kvinna, utan också för att en stor del av hennes berättelse och erfarenheter återspeglar mitt eget liv och mitt förhållande till Gud och Jesus. Det fanns så mycket i hennes liv som återspeglade mitt.
T.ex. det fanns en tid då hon hade svårt att koncentrera sig på sin böneliv och bibelläsning. Samma problem har jag också haft det nu en bra tid. Min böneliv har varit nästan lika med noll, jag ber oftast då jag är tillsammans med någon någonstans eller då jag "känner för det", vilket är väldigt sällan. Mim bibelläsning är inte heller någon höjdare, lite bläddrande lite nu och då för att leta bibelverser som jag skall skriva på kort eller dyl. Med andra ord, borde jag få en ordentligt kick av motivation, vilja och andlig törst så att jag kan ta igen mitt bibelläsande och få en bättre och ihållande böneliv och en bättre personlig relation till Gud. Jag har också levt lite efter vad jag anser är bäst för mig själv och inte efter vad Gud anser är bäst för mig.

Joni har också en längtan att finna sig en pojkvän. Hon blir kär, men det visar sig att det inte kunde bli till något, givetvis blev hon ledsen. Mannen hon tyckte om hittade så småningom en annan, till först blev hon väldigt ledse över tanken, men kom över det tack vare Gud.
Så var det även med mig. Jag var kär, men det kunde aldrig bli till något, jag blev givetvis mycket sårad och besviken. Denne person fanns sig en flickvän, jag blev givetvis ledsen då också. Men av någon konstig orsak svänge dig allting - till det bättre. Jag började må bättre och började så småningom kunna acceptera tanken att personen jag tyckte om hade gått vidare. Jag vet inte vad det var, men jag tror det var/ är Gud som såg till att jag kom över den svåra trösklen och kunna gå vidare med mitt eget liv.

Det var speciellt dessa två saker som etsade sig fast i mitt minne, som gjorde att jag kände igen mig själv väldigt tydligt.

Tänkte också gå lite in på det som Sofie skrev i sin blogg om angående Guds vilja och hur man ska gå vidare med sitt liv nu när man har examen i bakfickan. Vad Gud vill med just mitt liv, det vet jag inte. Men som det står i Luk 11:9 "Jag säger er: Be och ni skall få, sök och ni skall finna, bulta och dörren skall öppnas för er."

Rubriken verkar inte riktigt ha någon sammanhang med innehållet, men vad jag kommer att tänka på är att då man har det svårt, så även om Gud har stängt dörren till det som man tror är rätt, så har han Gud istället öppnat ett fönster till något som är rätt.
Boken om Joni har varit uppbyggande för mig, främst andligen. För dem som inte har läst den så kan jag garanterat rekommendera den!!!

O, Gud, jag ser min synd, men jag ser också din nåd.

Tack för att du sände din Son, Jesus, till att dö för mig.

Jag vill inte längre göra det som bedrövar dig.

Istället för att gå mina egna vägar

vill jag att Kristus skall vara Herre i mitt liv och leda mig.

Tack för att du frälsar mig från synd och ger mig evigt liv.

- Joni Eareckson Tada